Några ord jag skrev för många år sedan känns aktuella igen.

En grå tapet som ingen ser

Som täcks av nytt och syns ej mer

Nått nytt som är modern och fräscht och ungt

Den finns där bakom, glöms snart bort

Den tid som var var allt för kort

Nu känns det mesta hopplöst, svart och tungt

En låda full av ensamhet

En låda tom, men de som vet

De säger att den snart fylls på nytt igen

Av motgång sägs att man blir stärkt

Av detta har jag inget märkt

Är svårt att se när man har mist en vän

Jag vet att inget blir som förr

Men genom varje helstängd dörr

Där finns en liten springa för ett ljus

Ett ljus som sveper bort all smärta

Och skänker hopp till lejonhjärta

Men nu så känner jag mig som en mus

Det är tungt att inte kunna gråta.

När bröstet nästan sprängs hade det varit skönt att kunna lätta på trycket.

Men det känns lite bättre nu.

Det kanske ordnar sig till slut.

Jag är trött.

Jobbigt när känslorna hela tiden hoppar mellan besvikelse, kärlek, hat, vänskap, sorg och hopp.
Men det känns lite bättre nu.

Det kanske ordnar sig till slut.

Kommer Kärleken aldrig till mig

Det känns ibland hopplöst och att kärleken inte är till för mig, att jag alltid bara kommer att vara en vän, en klippa.

Det känns.

Men det kanske ordnar sig till slut

Djupt svart hål som jag bara faller längre och längre ner i. Något som brister i bröstet. Det jag egentligen hela tiden vetat skulle hända har till slut skett, men jag hoppdes i det längsta att den jag trodde var den bästa vännen inte skulle utsätta mig för detta. Tomt, och inga tårar. Mest ilska just nu.

Bryta ihop och komma igen?

Har ju varit med om detta förr.