Ett lite småelakt vinter virus tvingar till ofrivillig vila

som väcker tankar i tomheten som uppstår.

Tomhet och känsla av att livet rusar på i expressfart

och att jag har inte klivit på tåget

eller att jag bara fått åka med på en fribiljett?

Bara som åskådare till teatern kallad Livet?

En kall snöig vinterdag som denna kan jag önska mig till

havet och till en sandstrand och där kanske kunna bromsa

upp tåget en aning för att hinna med och fundera på vilka

platser som är de rätta att stanna till vid

och vilka människor jag vill lära känna mer.

Kanske åtminstonde få en liten biroll.

Eller är det bara att trycka på pausknappen

och byta film? En äventyrsfilm, kärleksfilm kanske en feel good film?

men man kanske inte får välja?

Randomknappen slumpar antagligen fram ytterliggare en tragedi.

Trots att febern släppt för flera dagar sedan sitter jag fortfarande och yrar

en feberuarikväll och fortsätter att bläddra i filmarkivet efter filmen med kärleken

och återträffen.