En plötslig krampaktig kyla i bröstet som blixtsnabbt sprider sig upp till huvudet, till en hjärna, som vill krympa ihop och bara förtvina.

Med skakiga händer försöker jag återta kontrollen över kroppen och utföra de uppgifter jag är ålagd att göra.

Ett kompakt mörker där tunga vattendroppar faller från svindlande höjder mot den blöta marken där färglada löv som i höstkvällen bara är gråa virvlar runt i oktobervindar.

De torra, taggiga avlövade grenarna hos söderfasadens klängrosor slår oavbrutet i vinden mot den repiga rutan. Den kalla fuktiga luften letar sig in mellan springorna i fönstret och gör att stearinljusets låga nervöst fladdrar till.

När jag sitter ihopkrupen under filten i soffan och förundras över min kraftiga reaktion under dagen, tar hjärtats slag åter fart och dunkar hårt i discotakt.

Det har varit en ruggig höstdag och det kommer fler.

Det kommer många gråa råkalla vinterdagar.

Men det har också funnits strålande,ljumma höstdagar

och det kommer glimmrande,solstrålande,snövita vinterdagar

Och det kommer en vår.

Kanske även till mig.

Stearinljusetn har snart brunnit ut

Piratfilmen är slut

Och Kate Perry sjunger på sista versen

Last friday night

Last friday night var här full fart

Men i kväll är det stilla

En stilla kväll behövs och tankarna frihet

Mycket tankar virvlar runt behöver hitta sin plats och stilla.

Stilla sig och kanske hitta ett svar.

Men det kanske inte finns ett svar?

Måste engagera mig men har ingen ork.

För bland vänner finns inte det jag söker och behöver.

Vännerna behöver jag.

Vänner behöver jag så jättemycket.

Men även någonting mer.

Men det kanske inte finns? För mig.

Det svarta finns där.

Men det blir kanske inte mörkare som hösten?

Mycket känns bättre.

Som en vänskap, trots att allting är förstört och aldrig blir som förr

En viruell puss skänker glädje.

Väcker frågor.

Men det jag söker finns ju inte hos vänner.

Det kanske inte finns ett svar?