Som en långsam varm fox, som plötsligt växlar tempo

så att närheten och värmen förvinner för ett tag.

De säger att man kan lära sig höra på musiken

när man ska sakta in

ta det lungt och bara njuta

för att i nästa sekund studsa upp på tå 

och med snabba steg rusa iväg.

Det går inte som en dans att lära sig fox

och det gör det inte heller att lära känna K

Har lovat både mig själv och K att inte låta känslor rusa iväg, 

att engagera mig för mycket.

Jag kommer att bli sårad

eftersom underbara K inte är redo.

Men jag kan undvika att såret blir så stort

Man ska helst vara två för att dansa

Men ofta är det bara jag 

Försöker att undvika att föra för mycket

för då drar du dig undan

men precis när jag tror att du skall lämna dansgolvet

känner jag en trevande hand

Jag tror inte du leker med mig

Men jag vet inte

Vem har sagt att det skall vara lätt att dansa?

Livet är en dans.

Livet leker, men just nu får inte jag vara med.

inte med yrvädret i alla fall.
Yrvädret som likt en fjäril fladdrar omkring, men som inte vågar landa.

Stjärnhimmlen i den lilla staden.

Tankar som fladdrar som fjärilen.

Jag är fantastisk

men...

De vackra leednde ögonen tårades

En sista kyss?
Jag har gått hem ensam under stjärmhimmlen förr

Börjar bli van
Att vara fantastisk , men...

LIVET LEKER, och för en kort stund får jag vara med och leka. Njuta, ha roligt, må bra. En virvelvind som drog in i mitt liv och ger kärlek och närhet. Kompisar som bryr sig och skrattar med mig. Frisk familj och trivsamt jobb. Ett boende som jag älskar och bra ekonomi. Fullbokade kvällar med hockey, innebandy, fox och gud vet vad.

Och så denna vackra energifyllda virvelvind. 

LIVET LEKER, och jag är glad och tacksam. Medveten om att leken snabbt kan ta slut, njuter jag av studen, av värmen som kittlar i mitt bröst. Av kyssen, av soppan, av snarkningen, av att få vakna med någon, frukost. Sms, och osäkerheten.

Jag är med och leker med livet, om det så bara är för en dag, en minut.

Ett lite småelakt vinter virus tvingar till ofrivillig vila

som väcker tankar i tomheten som uppstår.

Tomhet och känsla av att livet rusar på i expressfart

och att jag har inte klivit på tåget

eller att jag bara fått åka med på en fribiljett?

Bara som åskådare till teatern kallad Livet?

En kall snöig vinterdag som denna kan jag önska mig till

havet och till en sandstrand och där kanske kunna bromsa

upp tåget en aning för att hinna med och fundera på vilka

platser som är de rätta att stanna till vid

och vilka människor jag vill lära känna mer.

Kanske åtminstonde få en liten biroll.

Eller är det bara att trycka på pausknappen

och byta film? En äventyrsfilm, kärleksfilm kanske en feel good film?

men man kanske inte får välja?

Randomknappen slumpar antagligen fram ytterliggare en tragedi.

Trots att febern släppt för flera dagar sedan sitter jag fortfarande och yrar

en feberuarikväll och fortsätter att bläddra i filmarkivet efter filmen med kärleken

och återträffen.

 Vandrar med bestämda, taktfasta steg på min runda runt stadens lilla sjö som ligger blank och speglar den klarblå hösthimlen på ytan.

Även tankar och funderingar går runt med speglar mest en höst som finns i mitt sinne.

Jag försöker le mot alla jag möter, för jag inbillar mig att om någon ler tillbaka har jag lyckats glädja någon och kanske blir jag lite gladare också.

Vilka är det man möter på gångvägen medan skymningen snabbt tar sitt grepp om planeten?

Är det människor som man tidigare mött men glömt bort?

Är nästa jag möter någon som i framtiden kommer att påverka mitt liv?
Kommer hon med de vackra, strålande ögonen att minnas mig?

Där kommer han joggande som alltid ser så trött ut att man tror att han ska falla ihop när som helst.

Och samvetet hugger skoningslöst till. Jag skulle egentligen behövt springa jag med ikväll.

Kvinnan med hunden får mig att undra hur min kompis med fulcharmiga fyrbenting mår och framför allt hennes matte, vars sällskap jag kan sakna då och då.

Hej säger en pigg röst bakom en barnvagn på andra sidan vägen.

Jag hejar artigt tillbaka, men kvällsmörkret gör det svårt att uppfatta mer en ett diffust men vackert ansikte. Hjärnan sätter igång att jobba för hög tryck från att varit på ”stand by” i en värld där tankarna svävat fritt omkring, och det tar en halv sekund innan jag kommer på att hon är en ”gammal” ungdomsförälskelse som jag vet nyligen blev stolt mamma.

En bit av historien fladdrar förbi och är plötsligt försvunnen i mörkret.

Allt mörkare och reflexen på hyllan hemma i hallen hade gjort betydligt mer nytta ute på promenad runt sjön denna kväll.

Tankar svävar vidare mot afrikaresa med snorkling och sol, mot skidresa med härlig snö och sol.

Mot öldrickar resa utan sol om bara någon dag.

Måste packa i kväll, skall inte bli för packad. Orkar inte.

Har blivit varm, och svetten rinner längs ryggraden.

Det var länge sedan katten satt och väntade på mig i skogen. Lever han.?

Minns Nixon mig? Mitt fyrbenta sällskap runt sjön på middagsrasterna i en annan tid. Mötte honom här om kvällen och han viftade på svansen. Kanske bara var mitt leende som gjorde honom glad.

Men det är inte alltid lätt att le när tankar om saknad av samtalskompis tränger på. Leendet trängs bort liksom kvällssolen gjordes av tidiga kvällen. Men nu spelar det inte längre någon roll. Mörkret döljer ändå mitt leende mot det par som hand i hand möter mig på stigen.

Jag får försöka le inombords även om det även där kan vara mörkt en kväll som denna.

Taktfasta målmedvetna steg tar mig runt den lilla sjön, men tankarna har varit runt på en betydligt längre resa.

Hösten fär tankar och känslor att tumla runt i en vindvirvel med det gulröda höstlöven.

Skratt och glädje skiftar till dysterhet och grubblerier

lika snabbt som den soliga höstdagen blir en regnig och grå vardag.

Men hösten är vacker och du är som hösten.

Ensamheten kan på något sätt kännas tyngre

och mörkret gör allt för att förstärka känslan

Solstrålar vid stilla havsstrand lyser upp en stund

och morgens kyla och frost glöms bort

Leendet värmer samtidigt som den påminner om något jag inte kan få. 

Björkens gula löv kämpar för att hålls sig kvar på grenen

och vi kämpar för att hålla oss med näsan över den stilla vattenytan

Höstmörkret lägger sig allt tyngre över den våta septemberkvällen

och det känns som energin bara rinner ur kroppen när man kommer hem från jobbet.

Enstaka soltimmar med blå och hög himmel,frisk lite kylig luft, fyller på batteriet

innan höstvinden tar i igen och drar in med regntunga moln.

I en festglad lada i ett skånsk samhälle dök en annan sol upp och strålade av glädje, skönhet och energi.

Efter en galen kväll, med ett galet dansande, massor av skratt och värmande kyss skiljdes vi

och kommer troligtvis aldrig ses eller höra av varandra igen.

Men så mycket skratt dröjer sig kvar i hjärtat

och jag känner lite som om en dyster klump som länge bott i mitt bröst försvann med henne.

Kanske är det bara en tillfällig känsla innan höstångesten biter sig fast igen och saknaden bygger bo.

Men då vet jag  i alla fall att bakom de gråa, regntunga höstmolnen finns solstrålen och glädjen.

Pepparkaksbrun ölstinn mage

trots regnfylld svensk sommar

Spansk sandstrand med ljumma kvällar

kompisstunder med delikat mat

Skånsk regnig sandstrand

Entusiasm, glädje och sorg

Ödsliga öliga hemmastadskvällar

kompishusrenovering

Sommar soligt dygn i en skog vid en sjö

Lyxhotell, lyxkonsert i konserternas stad

Kompisglädje, kärlek, saknad

Ensamhet, gemenskap

Sol, bad och regnblöta kläder

Trots många regntunga moln

i en helt vanlig svensk sommar

har solen värmt både hjärta och hud

En sommar med många fina kompisstunder

men ändå finns en saknad.

Saknad av Kärleken och min F.