Vandrar med bestämda, taktfasta steg på min runda runt stadens lilla sjö som ligger blank och speglar den klarblå hösthimlen på ytan.

Även tankar och funderingar går runt med speglar mest en höst som finns i mitt sinne.

Jag försöker le mot alla jag möter, för jag inbillar mig att om någon ler tillbaka har jag lyckats glädja någon och kanske blir jag lite gladare också.

Vilka är det man möter på gångvägen medan skymningen snabbt tar sitt grepp om planeten?

Är det människor som man tidigare mött men glömt bort?

Är nästa jag möter någon som i framtiden kommer att påverka mitt liv?
Kommer hon med de vackra, strålande ögonen att minnas mig?

Där kommer han joggande som alltid ser så trött ut att man tror att han ska falla ihop när som helst.

Och samvetet hugger skoningslöst till. Jag skulle egentligen behövt springa jag med ikväll.

Kvinnan med hunden får mig att undra hur min kompis med fulcharmiga fyrbenting mår och framför allt hennes matte, vars sällskap jag kan sakna då och då.

Hej säger en pigg röst bakom en barnvagn på andra sidan vägen.

Jag hejar artigt tillbaka, men kvällsmörkret gör det svårt att uppfatta mer en ett diffust men vackert ansikte. Hjärnan sätter igång att jobba för hög tryck från att varit på ”stand by” i en värld där tankarna svävat fritt omkring, och det tar en halv sekund innan jag kommer på att hon är en ”gammal” ungdomsförälskelse som jag vet nyligen blev stolt mamma.

En bit av historien fladdrar förbi och är plötsligt försvunnen i mörkret.

Allt mörkare och reflexen på hyllan hemma i hallen hade gjort betydligt mer nytta ute på promenad runt sjön denna kväll.

Tankar svävar vidare mot afrikaresa med snorkling och sol, mot skidresa med härlig snö och sol.

Mot öldrickar resa utan sol om bara någon dag.

Måste packa i kväll, skall inte bli för packad. Orkar inte.

Har blivit varm, och svetten rinner längs ryggraden.

Det var länge sedan katten satt och väntade på mig i skogen. Lever han.?

Minns Nixon mig? Mitt fyrbenta sällskap runt sjön på middagsrasterna i en annan tid. Mötte honom här om kvällen och han viftade på svansen. Kanske bara var mitt leende som gjorde honom glad.

Men det är inte alltid lätt att le när tankar om saknad av samtalskompis tränger på. Leendet trängs bort liksom kvällssolen gjordes av tidiga kvällen. Men nu spelar det inte längre någon roll. Mörkret döljer ändå mitt leende mot det par som hand i hand möter mig på stigen.

Jag får försöka le inombords även om det även där kan vara mörkt en kväll som denna.

Taktfasta målmedvetna steg tar mig runt den lilla sjön, men tankarna har varit runt på en betydligt längre resa.

Hösten fär tankar och känslor att tumla runt i en vindvirvel med det gulröda höstlöven.

Skratt och glädje skiftar till dysterhet och grubblerier

lika snabbt som den soliga höstdagen blir en regnig och grå vardag.

Men hösten är vacker och du är som hösten.

Ensamheten kan på något sätt kännas tyngre

och mörkret gör allt för att förstärka känslan

Solstrålar vid stilla havsstrand lyser upp en stund

och morgens kyla och frost glöms bort

Leendet värmer samtidigt som den påminner om något jag inte kan få. 

Björkens gula löv kämpar för att hålls sig kvar på grenen

och vi kämpar för att hålla oss med näsan över den stilla vattenytan