Decemberstormens kyliga vindilar får rhodordendronsbuskens grenar att knaka envist på fönsterutan som lyses upp av adventsstjärnan i perforerat papper. Jag smuttar långsamt på ett glas rött i soffan framför kakelugen där en trivsam brasa sprackar och doften av nybakade knäckebröd sipprar in från köket. En kväll i lugn och ro och ensamhet. En ensamhet som känns skön i väntan på nya vännen som lovat dyka upp efter kopplerikvinnans fest.

En annan kär vän rörde upp känslor idag och som gör mig ledsen, glad, förvirrad.
Så mycket kärlek från någon som inte kunde älska.
Så mycket värme från någon som för en tid sen gav mig sådan kyla.

Hoppas och tror att vi kan hitta vårt sätt att leva.

Nya vännen väcker också känslor och där finns också mycket kärlek.

Känns bra. Känns osäkert. Känns pirrigt. Känns. Känns Känns.

Är jag redo? Mår jag bra? Oro finns. Varför?

Låter allt flyta på. Får se vad som händer. Men är så rädd att såra om inte...

I morgon blir det traditionell julfest med många goa vänner hos min privata terapuet och hennes syster som båda har en stor plats i mitt hjärta.
Jag fyller på mitt vinglas och fortsätter vänta.