Sitter ensam en lördagskväll med en god whisky som enda sällskap.

Lilla huskatten var sällskapsjuk när jag satt på veranda och jag har förståelse för dem som skaffar husdjur som sällskap.

Jag är själv men inte ensam. Även om det känns så ikväll.

Har både familj och kompisar som jag skulle kunna kontakta.

Men ändå finns det en saknad.

Saknad efter en kärlek.

Trots att sanna vänner försöka intala mig att den finns även för mig så känns det inte så nu.

Och hur ska jag orka engagera mig för att hitta kärleken?

Kärleken ramlar inte bara på en, även om jag trodde det var så en gång.

När jag stegar i väg runt sjön strax innan den gråamulna sommarhimmelen släpper ifrån sig av sina ljumma vattendroppar, flyger tankarna otämjt iväg som vårystra kalvar och minnesvärda promenader blandas med hopplösa tankar om framtiden. Ett tillfälligt uppehåll i juliregnet och kanske en liten positiv tanke fladdrar förbi lika snabbt som hussvalan på jakt efter de sista insekterna. Hur länge ska jag behöva ta dessa 5454 steg runt sjön i ensamhet? Kommer det någonsin finnas någon som vill följa mig hela vägen runt? Någon som inte stiger av på halva vägen trött på mitt sällskap och som snabbt hittar en man som går i samma tempo som dem själva, Som tillfredställer alla deras behov och inte bara är snäll och en klippa. Vem vill promenera med en snäll klippa? Då kommer man ingenstans. Trots att den snälla klippan har börjat ta åtskilliga steg runt sjön står den ändå till slut ändå precis på samma plats, ensam och övergiven när nattmörkret sänker sig.

Vem vill vara med en ensam, tråkig klippa?

Och snart lämnar svalorna för främmande land och nya insekter.

Om det var någon som läste det jag skrev här kanske de kunde förklara för mig varför jag bryr mig så mycket.

En person som jag själv nån gång var på väg att bryta med de perioder då inget positivt gick att se.

Men jag var för feg och för rädd att såra och för rädd att bli ensam.

Jag bryr mig trots att jag känner att jag blivit sviken.

Antagligen är det så att jag fortfarande är så rädd att bli ensam, och kanske därför som jag bryr mig så mycket.

Men det kan inte bara var det. Ett kort möte och hela bröstet och hjärtat snörps ihop.

Patetisk är jag.

Varför kan jag inte bara försöka gå vidare, istället för att bry mig så in helvete mycket.

Ignorera.

Sluta bry mig.

Lätt att säga.

Varför hela tiden riva upp såret?

Glöm.

Det som aldrig fanns har aldrig varit.

Bry mig om de som bryr sig istället.

Det finns någon för mig, någonstans i en annan värld i en annan tid

som kanske bryr sig om mig lite mer.

Men jag måste sluta bry mig.