När sommarkvällen är mörk

trots klarblå himmel

får man ett brutalt uppvaknande

att sommaren är slut

fenito

trots ett par varma, soliga dagar

sommaren är slut

innan den ens har börjat

Äntligen kan man njuta av den varma solen

sitta i en solstol, somna in, läsa en en bok,lösa ett korsord

men när natten gör sitt intåg tillsammans med ett par kalla öl på stan

inser man plötsligt att sommarnattens eviga gryningsljus inte finns där längre

då inser man

det som händer varje år

men som man alltid fruktar

sommaren är slut

nu återstår endast en lång, fuktig kall höst

en ruggig iskall mörk vinter innan den underbara våren dyker upp igen.

När sommarnatten är mörk

blir också sinnet mörkt.

Men Jag reser Mig igen!

Vägra hösten.

I morgon steker solen igen

På fredag ger the Boss oss sommaren tillbaka

Augusti är hoppet, och det som vi tror på

hoppet om sommaren och om lite, åtmindstonde lite Kärlek från dig.

Kanske hopplöst???

I alla fall inte en sommar som är hopplös

mörk

och över
Sommaren är kort,men trots mörk kväll

inte över.

En dag som man helst vill glömma.

Som man måste minnas

känslor som berör

känslor som måste minnas.

ett TACK.

En människa som jag träffat så sällan, men som varje gång gett mig så mycket.

Ett TACK för att jag fått träffa henne och fått känna hennes glädje.

Jag skulle så gärna mött henne mer.

Hennes ord: Ta vara på ditt liv.

Jag ska försöka.

Samtidigt flyger tankar, om hur många betydelsefulla som hela tiden betyder så mycket för mig , som försvinner utan att dö. Skiljsmässor, flyttar, brutna förhållanden, jobb byten.

Personer man älskar, Som försvinner.

Ett kort hej eller kanske inte ens det.

Sen ses man aldrig mer.

Men i summan av hjärtats alla samlade känslor finns dessa betydelse fulla människor alltid kvar.

Blue moon.

Now i´m a longer alone

Without a dream in my heart

Without a love on my own

Tänker mycket

Tänker ofta

ofta på Dig

mycket om dig

om du visste

Firar påsk med familj och framför allt systerdöttrar som skänker äkta påsk glädje. Men i bakgrunden lurar en tung sorg till följd av lögner och svek. Sorgsna hjärtan hos nära och kära, hos mig. Känslor som inte hör till den glada påsken. Som det förhatliga dammet på fönsterbänken virvlar den tråkiga verkligheten fram rusar fram i en minut av glädje. Tårfyllda ögon döljs inte av det kortvariga leendet. Ytterligare en familj har splittrats. Familjen som ska symbolisera tryggheten. Vad kan man lita på och luta sig mot när lögnen och sveket förstört grunden? Meningen med livet. Jag skänker en tacksamhets tanke till min trygga och hyfsat friska familj, men tar inget gör givet. Men jan vet att vad som än händer, och vad ni än gör så älskar jag fin familj. Och att jag får vara med er gör att det trots allt är en glad påsk.

isande kyla.

Runt omkring spricker drömvärlden upp och visar den kalla verkligheten som hela tiden lurar under den tunna isen som kallas livet.

Glamorösa festivaler värmer bara en kort stund innan man kasta ut i kylan igen.

Varma förhållanden bryts och blir till en lång istapp i ryggen.

Som sårar djupt. SOm kyler.
Ger ärr som aldrig läker helt.
Under det skimrande istäcket kommer en smärta alltid att finnas kvar och tillslut försvinner tilliten.

Hoppas ändå att styrkan finns hos dig.

Tänker på också på den styrkan som nu måste infinna sig hos nära och kära där verkligheten hunnit ifatt.
Tänker på er alla.

Med värme.

Med en värme som smälter isen.

En förvirrande värld med tusen funderingar som surrar runt som en svärm av trasiga starar.

Var finns mina känslor och kärleken?

Vågar man satsa och vågar man såra?

När den stadigaste familjen trasas sönder och basen i tillvaron raseras.

varför kan det inte bara vara enkelt?

Ibland känns det rätt och nästa helt fel.

Varför går tankarna hela tiden till de ömöjliga kärlekarna.

Ett oväntat hälsning värmer

Jag kanske inte är menad att älska och älskas?

och det trasiga fåglarna kanske ska fortsätta svärma.

Decemberstormens kyliga vindilar får rhodordendronsbuskens grenar att knaka envist på fönsterutan som lyses upp av adventsstjärnan i perforerat papper. Jag smuttar långsamt på ett glas rött i soffan framför kakelugen där en trivsam brasa sprackar och doften av nybakade knäckebröd sipprar in från köket. En kväll i lugn och ro och ensamhet. En ensamhet som känns skön i väntan på nya vännen som lovat dyka upp efter kopplerikvinnans fest.

En annan kär vän rörde upp känslor idag och som gör mig ledsen, glad, förvirrad.
Så mycket kärlek från någon som inte kunde älska.
Så mycket värme från någon som för en tid sen gav mig sådan kyla.

Hoppas och tror att vi kan hitta vårt sätt att leva.

Nya vännen väcker också känslor och där finns också mycket kärlek.

Känns bra. Känns osäkert. Känns pirrigt. Känns. Känns Känns.

Är jag redo? Mår jag bra? Oro finns. Varför?

Låter allt flyta på. Får se vad som händer. Men är så rädd att såra om inte...

I morgon blir det traditionell julfest med många goa vänner hos min privata terapuet och hennes syster som båda har en stor plats i mitt hjärta.
Jag fyller på mitt vinglas och fortsätter vänta.

En sprudlande värme spreds sig idag genom den frusna kroppen som gick genom den höstklädda staden tillsammans med ny bekantskap. En bekantskap som lämnar mycket öppet och ett möte som varken gav svar eller väckte oväntade känslor. Men att en kär med ganska avlägsen vän bryr sig så mycket om och talar så väl, skänker glädje och skingrar lite av det höstmörker som många dagar tynger och deppar.

Alla höstens lövprydda färger och värmande november strålar till dem som bryr så mycket.

Bättre självförtroende, Bättre självkänsla, lite självkärlek?

Kvällens möte kanske öppnar dörrar.
Kanske inte där men hos mig.

En varm vind har blåst bort en del av de orangerödgula lövhögen som låg som en blöt driva framför min dörr.